Två steg med ett syfte

Med facit i hand och resultaten inknackade borde jag vara nöjd med vad jag presterade under lördagens tävling på Siksjön i Sveg. Jag borde sträcka på mig och stolt visa upp mina medaljer jag tog med mig hem. Såhär tätt inpå är det endast en medalj jag vill visa upp, och det är guldet vi dam-juniorer tog i laget med en helt okej vikt. Den individuella medaljen som är av valören silver är någonting jag inte är nöjd med, inte i dagsläget i alla fall. Självklart är det riktigt bra att lyckas få ihop en sådan vikt på en sursjö som Siksjön, för det är riktigt bra. Inom en snar framtid kommer jag skratta åt min inställning, men just nu är det med trumpen min som jag funderar på vad jag skulle göra för skillnad som skulle hjälpa mig att snäppa upp.

Det var som vanligt med fjärilar i magen och troll i huvudet som jag skulle åka iväg på mitt fjärde Nordiska Mästerskap i lördags. Om det är att jag börjar bli van eller om jag bara kan hantera nervositeten vet jag inte, men det gick mycket bättre än tidigare stortävlingar. Innan vi gick ut i startfållan hade jag fortfarande inte bestämt till hundra vart jag skulle gå. Jag tog reda på vart de andra svenskarna skulle gå så man inte blev en alldeles för stor klunga på ett koncentrerat ställe. Efter samråd med Micke så bestämde jag mig för att hålla mig i närheten av där Anna skulle fiska så vi skulle kunna coacha varandra då hon behövde det i och med att hon krigade sig ut på isen trots att hon gick på antibiotika. Det är en stark insats!

Sjön var mycket liten och det tog oss inte alls lång tid att ta oss till stället vi planerat att starta fiska, direkt till höger om ön längs med kanten. Vi stod mitt ute i sjön och väntade och försökte lokalisera vart de olika deltagarna skulle ta sig så man skulle kunna ha lite koll. Vi såg hur vår tredje lagmedlem tog sig till vasskanten vid sista udden på vänstersida, med sig hade hon endast ett fåtal personer. Skönt! Med några minuter kvar knallade vi in mot startpunkten och borrade fast borren, klappade maggotarna en sista gång samt kollade så att varje pryl låg på det stället där de skulle, ingenting skulle få gå fel nu.

Startskottet gick och jag sänkte ner kinnepirken och jordgubben på varpspöet som planerat. Med endast någon sekund efter jag vevat upp pirken från botten så nyper det i en fisk som jag känner med en gång är större än de vi brukar få hemma. Startade alltså tävlingen med en abborre på ca 150 gram, då steg självförtroende drastiskt. Det fanns ingen mer fisk i det hålet och jag borrade mig vidare i jakten på fisk. Stötte på endast en fisk här och där med x-antal borrade hål emellan. Jag valde att gå ännu längre in mot kanten för att testa de riktigt grunda partierna som faktiskt också låg i skugga av träden. Med en gång nyper det i en fisk av storlek som jag är mer van vid, det vill säga ca 20 gram. Plockade 13 fiskar innan Stormen kom förbilunkande och frågade hur det gick. När han såg att jag drog fisk sa han åt mig att sitta still trots att det var så dåligt snitt på de. (Vi hade tidigare pratat om att det inte var någon mening med att sitta och plocka så små fisk, utan att vi var tvungna att gå efter de större om vi skulle ha någon chans.) Rätt som det var så small det till ordentligt i mitt spö och jag fick då känna på tävlingens största gung i spöet. Jag antog väldigt snabbt att det var en gädda som ville ta och smaka på min krok men vågade inte pressa den ifall det skulle vara en stor abborre som jag visste fanns i sjön. Svårt att bedöma hur länge fisken var på, men efter x-antal mindre rusningar får jag upp det camouflage-färgade huvudet på en mindre gädda som jag skulle uppskatta till 1.5 kilo. Jag svor jag en fin ramsa, släppte tillbaka den och knöt om pirken innan jag studsade iväg för att borra ännu fler och leta reda på fisken. Jag fick även rapporten att Katherine hade startat tävlingen med en abborre på 5 hg och att hon trodde hon hade ca 1 kilo fisk. Snyggt jobbat, bara kämpa vidare!

Efter det mötet med gäddan var det i princip slutfiskat för mig. En timma hade gått och jag kände att jag verkligen var med i tävlingen. Jag fortsatte kämpa och borrade hål djuparen, grundare, i skuggan, mitt i solen, slog flera hål i rad för att låta vila innan jag gick dit ifall de var borrskygga. Jag rensade hålen till 100% medan jag lät vissa vara så mycket slask kvar i för att pirken knappt skulle klara sig att ta sig ned. Jag testade verkligen allt och jag kände hur armarna började hänga när det var dags för att borra nytt hål. Då bestämde jag mig för att gå igenom exakt alla hål som var borrade intill den kanten där jag fiskat, det måste ju i alla fall finnas någon fisk som är kvarglömd eller kanske tagit sig dit då. Tog med mig endast varpspöet och började i norra änden av kanten och tog mig hål för hål längre söder ut utan ett enda pet på sakerna. Jag satt inte längre än 15-20 sekunder i hålen, hade det funnits fisk där så hade det redan smällt i då. När jag tagit mig igenom alla de hålen som tog en längre tid hade jag endast fått upp en liten abborre och kände hur ideerna började försvinna på vad jag skulle göra för att få någon fisk.

De senaste 2.5 timmarna hade jag fått en fisk, en fisk som inte skulle ta mig någonstans. Jag gav borret en till blick och insåg att det bara var att fortsätta borra och leta. Stormen tipsade om att jag skulle borra mig mer ute på det djupa vattnet där ingen annan tidigare borrat och ta mig mot starten. Med två hål borrade och det var dags för ett tredje hål skriker han åt mig mitt när jag traskar ‘STOPP!!’. Då borrade jag mig ett hål där och lyckades fånga en på ca 70 gram. En riktig turnisse är han den där Stormen. Fortsatte att arbeta mig närmre starten i samma riktning men utan resultat. Fisken Storm hjälpte mig till blev min sista.

Tunga sega steg tillbaka mot invägningen var vad det blev då Anna har kört slut sig totalt och hon verkligen fick känna av att hon var sjukt. Är fortfarande imponerad att hon valde att genomföra hela tävlingen utan att ge upp. Hon kämpade ända in i det sista! Invägningen visade sig att jag hade dubbelt av vad jag trodde jag hade kämpat ihop till och landade på 1007 gram. Näst bäst av de svenska dam-juniorerna med Katherine i topp som även hon hade mer än vad hon trodde.

Där finns min dag nedtecknad. Jag har aldrig känt mig så totalt slut som jag gjorde då, och inte heller har jag vart så missnöjd med det som skedde. Jag testade allting jag bara någonsin skulle kunna komma på. Trekrok, olika storlekar på pirk, skiftade i färg, form osv. Slängde på en blåmyska och bombade den med fjädermygglarver utan ett enda pet. Jag har ingen aning om vad jag gjorde fel, eller om det fanns någonting att göra fel på. Jag märkte att Siksjön är en sjö där man ska vara duktig fiskare för att få fisk, sedan ska man även ha turen med sig att lyckas kroka de där stora. Skulle chansa på att var tionde fisk som kom upp på tävlingen var en fisk med tre siffror räknat i gram. Då skulle man ha turen att fånga just den tionde fisken.

Kvällen och banketten var som vanligt väldigt trevlig med mycket god mat och framför allt fantastiskt sällskap. Stämningen som bildas under prisutdelningen då alla bygger upp sina förhoppningar om vilket land som kommer stå vinnande ur den tävlingen är obeskrivlig.
Citerar Martin i tidigare inlägg:

“Kvällen absoluta höjdpunkt kom dock först när Sportfiskarnas pimpelansvarige Erik Tikkanen slutligen läste upp Sverige som segrande i nationstävlingen. Glädjen vid svenska sektionen nådde nya höjder och sällan har jag sett sådan laganda i pimpeltävlingssammanhang. Men det är ju också det som är själva grejen med att representera sitt land i NM! “

Det är som han säger, det är något riktigt speciellt med att få representera Sverige i någonting så stort som ett Nordiskt Mästerskap! Silver induviduellt och guld i lag i all ära, men landskampen slår allting, inget snack om den saken!

En stor eloge till de som lyckades på tävlingen och en ännu större till de som faktiskt stod ut att fiska och genomföra hela tävlingen med detta fiske som faktiskt var. Det var rent ut sagt psykiskt påfrestande från min sida sett. När man testar allting som man bara någonsin kan komma på utan resultat. När ideerna börjar sina och man blir frustrerad över att ingenting fungerar. Det var en av de svårare tävlingarna jag har deltagit på, men som vanligt är NM en av årets roligaste tävlingar.

Nu ska det bli intressant att se när nästa NM blir för min del. Jag har valt att fiska som senior på 2015 års SM i Norsjö av den anledningen att jag är för gammal för att åka till Nordiska som junior nu. Jag ser detta som en utmaning samtidigt som någonting jag kommer lära mig väldigt mycket på. Som jag tidigare har berättat har jag i några år jämfört mig med seniorerna på tävling och nu är det verkligen på riktigt, det ska bli spännande! Det  blir två steg med ett syfte. 

/Leijon

Etiketter: nm

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln